Linnéa Cardestam

En ådra lugn och ro som talar om för mig att det är okej att skita i saker för att ta hand om sig själv istället.

Mormor och morfars sommarstuga. Det är skog så långt man kan se. Närmaste grannen är sjön, och det är så tyst att man lätt blir dum i huvudet. Att det sedan finns god mat, sköna sängar och två gamla människor som man älskar av hela sitt hjärta där gör ju inte heller platsen sämre.

Jag gråter när någonting gör riktigt ont. När någon nära går bort, eller jag förlorar en vän - eller blir riktigt sårad. jag gråter när jag gjort fel, jag gråter när jag gör rätt (men tror jag gör fel) och jag gråter ibland inför att fatta svåra beslut.

Att gråta gör inte folk till sämre eller svagare människor, snarare är gråten ett tecken på en inre styrka. Att gråta är att man vågar visa sig sårbar inför omvärlden.

Mina familj och mina vänner - människor som helt enkelt har förståelse för mig och mina problem, och som tar sig tid att lyssna.

Annars är musik, ett varmt bad och en bra bok andra saker som får mig att må bra.

Paptetiska och fega människor. Sådana som bara klarar av att leva själva om det får klanka ned på en annan människa och sabba dennes liv. Precis ett sådant beetende gör mig så jävla förbannad.

December.
Jag avskyr ju verkligen allt från oktober till april. Mörker, kyla, snö, korta dagar - det finns liksom ingenting som tilltalar mig. Och inte har denna månad varit speciellt bättre då jag håller på att gå ned mig totalt genom att bränna ut mig (och på kuppen bli lite psykiskt störd också).

Annars finns det väl lite ljus i mörkret. Som fina vänner, sköna eftermiddagar, trevliga helger, bra tv-program and so on.

Nu kommer jag att låta som världens klyssché - men jag ångrar ingenting i mitt liv. Allting jag har gjort hittills i mitt liv har lett mig dit jag är idag, och jag är jävligt nöjd med idag. Så jag ångrar ingenting i mitt liv, för utan mina agerande och diverse andra saker hade jag inte varit här - där jag är idag.

Vad är det för jävla rubrik egentligen? Vemfan minns alla sina födelsedagar?

Konserten med Winnerbäck i sommar, en (försenad) födelsedagspresent från Kasper.

Vi hade umgåtts hela dagen, och spenderade eftermiddagen/kvällen på konsertområdet. Vi såg olika förband, mös i solen och taggade inför Lasse.
Och när väl kungen dök upp på sen - det var magiskt ! Aldrig har jag haft en sådan fantastisk eftermiddag/kväll. Helt otroligt !

Just för tillfället drömmer jag om att palla trycket i skolan, att klara av höstterminen. Långsiktiga drömmar: gå ut gymnasiet som en hel människa, lyckas komma in på fortsatta studier, ha fina vänner, en hel familj, må bra och vara lycklig.

Min handväska innehåller under skoltid: kalender, pennskrin, plånbok, paraply, tuggummi, försvarets hudsalva, hudkräm, nycklar, p-piller, spegel, nagelfil och iPod.

Under fritid är innehållet detsamma, minus pennskrinet.

Två småsyskon: lillasyster född 1996 och lillebror född 2007.

Mina syskon betyder jättemycket för mig. Min syster och jag har ju växt upp tillsammans, vilket har gjort att vi verkligen känner varandra utan och innan. Lillebrorsan föddes för 3 år sedan, lagom tills jag började högstadiet. Han har hjälpt mig att hålla fötterna på jorden (och fått mig att inse att barn är en större "börda" än vad jag trodde).

 

De som läser min blogg lite då och då får säker känslan av att jag är superkristen eftersom jag är väldigt "aktiv" inom kyrkan; går på Q (kyrkans ungdomsgrupp) på onsdagar, utbildar mig till konfirmationsungdomsledare och har en konfirmationsgrupp.

Kyrkan har jag alltid vetat om genom farmor. Men när jag själv först fick kontakt med kyrkan så var det genom deras utskick om konfirmation. Jag hade inte tänkt att göra det. Men mamma uppmuntrade mig, sa att det var en jätterolig sak att ha i bagaget och inte alls "så kristet som du tror". Så jag sökte läger, och åkte därmed på konfirmationsresa till Assisi i Italien.

Jag var först övertygad om att ingenting kunde få mig att tro på någonting övernaturligt, ingen skulle kunna få mig att tro på någon gud. Och det gör jag väl fortfarande inte. Det finns ingen liten gubbe som sitter på ett moln och blickar ned över jorden. Däremot så tror jag på att det finns positiv och negativ energi som påverkar oss och våra beslut. En energi som kan få oss att satsa när vi är tveksamma, och som värmer när man känner sig ensam. Det finns någonting som där, runt omkring varje dag.

6års - 5an: Anna.
Anna träffade jag första gången på 6års gård - jag satt på en stubbe och då kom lilltösen fram till mig för att fråga om jag hade lust att leka med henne. Och på den vägen är det. Vi har väl varit mer som ler och långhalm så att säga. Vi har också blivit tillfrågade om vi är syskon, eller rent av tvillingar.

6an - 9an: Anna, Emelie, Sara, Elisabeth, Carro, Jamal och Kasper.
När vi började på ny skolan i 6an så gled Anna och jag lite ifrån varandra. Men hittade tillbaka genom ett tjejgäng och fortsatte sedan tight tillsammans med dem.
Däremot "utvidgade" jag mitt umgänge med lite grabbar. Eftersom är lite grabbtjej av mig, så gillar jag att hänga med killar. Det är avslappnat och chill, kräver inte så mycket. Så Jamal och Kasper har varit viktiga för mig under de senaste 4 åren - och jag delar med mig minst lika mycket till dem som till tjejerna.

Gymnasiet. Det har inte hunnit bli "bästa vänner" ännu - inte om man ska hårddra det. Däremot umgås jag med ett gäng underbara tjejer som betyder jättemycket för mig.

Kärleken är en förståelse för en annan människa. En förståelse om att ge ut sig själv fullständigt och få någonting tillbaka i gengäld av en annan människa. Att dela på allting. Att vara två om någonting, och inte bara en. Att förstå innebörden av att dela, och slutar vara självisk.

En insikt om att kärleken för sig själv kanske må vara stor, men att kärleken för och till en annan människa kan vara ännu större. Kärleken handlar om att respektera en annan människas val, åsikter, tankar och beslut.

Kärleken är också en enorm kraft, som för det mesta fungerar som en tornado - den sveper med folk, och lämnar dem flera mil bort från platsen där de var. Kärleken förändrar människor.

Att bli älskad är stort, bara att älska är större.

Mamma. En person som jag förstår till fullo - eller inte alls. Ibland kommer vi kanonbra överens, och ibland känns det som att vi inte ens talar samma språk.
Hon hjälper till. Hon löser problem. Hon stöttar och peppar. Hon skrattar alltid åt mina skämt, och är vi båda trötta har vi världens sämsta humor. Hon somnar alltid i soffan om kvällarna så man måste peta på henne (så att hon ska vakna, och inte få ont i nacken) men då blir hon bara förbannad - så att hjälpa till är fel. Hon älskar barn, att baka och räkna matte.
Hon är kalas hon, mamsen!

Pappa. Världens kanske märkligaste person. Man vet aldrig riktigt vart man har honom. Antingen så är han jättegullig och charmar det flesta. Eller så blir han världens monster och skrämmer skiten ur mina vänner.
Men han är min pappa. Han förstår mig (och min klädsmak). Han har stått upp för mig. Han har kämpat för att jag ska få ha högklackat. Han är kämpat för min rätt till hål på jeansen. Han har argumenterat för att jag skulle få hål i öronen (och skjuter själv i nya hål närän jag kräver dem). Han skjutsar runt mig, hämtar mig, kramas. Han stöttar också - fast på sitt sätt.
Han har världens sämsta humor, och beter sig jävligt märkligt när han talar. Han sjunger alltid högt i bilen, och trummar jämt på bordet/ratten/whatever. Han utför jämt löjliga danser, och irriterar mig med sina fånerier.
Men han är min fina pappa. Min.

Du ska tacka din mamma, det är hon som har gett dig chansen och fött dig hit - till denna jord. Så tacka henne.
- Thomas DiLeva

Jag tror att det var Anton. I åttan, hösten 2008. Först då var det "på riktigt". Tyckte han var så gullig - alla känner väl till det lite charmiga och tafatta.

Vi fungerade bra ihop också, kompleterade varandra. Jag var framåt och gapig, han däremot tillbakadragen och chill/tystlåten. Ett plus var ju att jag gillade hans föräldrar - de gillade mig och vise versa.

Problemet med Anton var bara att han bodde (och bor) under vinterhalvåret i Thailand, där hans familj driver ett hotell. Vi hann bara var tillsammans i ca. 1 månad innan det var dags för honom att flyga söderut. Ett långdistansförhållande fungerade väl i en 5 månader eller något, men kontakt via mejl, sms, msn och facebook.

I korta drag: efter så lång tid ifrån varandra samt att det hände en del grejer nere i Thailand orskade till att vi bröt upp. Vi försökte igen efter en månad, och det höll i någon månad tills vi insåg att vi inte fungerade längre. Vi hade båda gått vidare i livet, och Anton var inte längre gullepojken jag blivit tillsammans med.