DAG 3 - mina föräldrar
Mamma. En person som jag förstår till fullo - eller inte alls. Ibland kommer vi kanonbra överens, och ibland känns det som att vi inte ens talar samma språk.
Hon hjälper till. Hon löser problem. Hon stöttar och peppar. Hon skrattar alltid åt mina skämt, och är vi båda trötta har vi världens sämsta humor. Hon somnar alltid i soffan om kvällarna så man måste peta på henne (så att hon ska vakna, och inte få ont i nacken) men då blir hon bara förbannad - så att hjälpa till är fel. Hon älskar barn, att baka och räkna matte.
Hon är kalas hon, mamsen!
Pappa. Världens kanske märkligaste person. Man vet aldrig riktigt vart man har honom. Antingen så är han jättegullig och charmar det flesta. Eller så blir han världens monster och skrämmer skiten ur mina vänner.
Men han är min pappa. Han förstår mig (och min klädsmak). Han har stått upp för mig. Han har kämpat för att jag ska få ha högklackat. Han är kämpat för min rätt till hål på jeansen. Han har argumenterat för att jag skulle få hål i öronen (och skjuter själv i nya hål närän jag kräver dem). Han skjutsar runt mig, hämtar mig, kramas. Han stöttar också - fast på sitt sätt.
Han har världens sämsta humor, och beter sig jävligt märkligt när han talar. Han sjunger alltid högt i bilen, och trummar jämt på bordet/ratten/whatever. Han utför jämt löjliga danser, och irriterar mig med sina fånerier.
Men han är min fina pappa. Min.
Du ska tacka din mamma, det är hon som har gett dig chansen och fött dig hit - till denna jord. Så tacka henne.
- Thomas DiLeva
