Linnéa Cardestam

Djupt och mörkt vatten. Jag avskyr det. Alltså, så länge jag ser botten så är det frid och fröjd. Syns inte botten får jag panik. Jag börjar tänka på en massa konstiga saker - som t.ex att det skulle finnas en massa äckliga saker nere på botten som sträcker sig efter mina ben för att rycka ned mig under ytan. Likväl som ni så vet också jag att sånt inte inträffar (förutom möjligtvis i skräckfilmer och Harry Potter), men likväl kommer dessa tankar upp ändå.

Precis lika rädd är jag också när jag ser krabbfiskarna på Discovery Channel, där det går 15 meter höga vågor som bara sveper in över däck och drar med sig allting som ligger löst ned i havet igen. Sånt freakar jag också av.