Make a move
Tog mig en ledig dag. Tanken var väl egentligen att jag skulle försöka att bli klar med min vetenskapliga uppsats samt börja på den muntliga redovisningen. Men det finns ju så mycket annat skoj man kan göra istället för att plugga. Som att sova länge, dricka cola, kolla på Fredagen den trettonde, spana på snygga tatueringar (och fundera över vart man själv vill ha sina egna), måla naglarna och se ut genom fönstret.
För varför plugga egentligen? Jag har fortfarande 2 år av mitt liv jag kan lägga på skolan för att rädda mitt egna skinn.
För varför plugga egentligen? Jag har fortfarande 2 år av mitt liv jag kan lägga på skolan för att rädda mitt egna skinn.
Som vilken annan jävla dag som helst egentligen
Idag har vädret minsann varit underligt. Soligt som sjutton när jag vaknade, men framåt 12-tiden drog det ihop sig moln på himmelen. Och när jag åkte hem i eftermiddags från stan så bara öste det ned regn.
Jag som har "väderhuvudvärk" (dvs. påverkas av vädret, ifall det ska regna/åska så får jag förbaskat ont i knoppen) har inte märkt av huvudet alls idag - för all del inte i går heller (då det också började regna). Antingen har det inte varit så kraftiga kall- och varmfronter som har krockat eller så har jag förlorat min "talang" som väderguru. Känns ju lite tråkigt, och samtidigt skönt eftersom jag då slipper min huvudvärk.
Ja. Annars så har jag lika mycket plugg som förr, och deadline datumen hopar sig framför mig som en massiv bergvägg men inte fan går det bättre för det. Snarare så skjuter jag på det ännu mer. Har kört fast och orkar verkligen inte att ta mig loss. Försöker mest att överleva tills sommarlovet nu. Jag längar efter sol, pengar och ledighet samt lite tid så att man har chansen att ladda batterierna. Jag är inte riktigt på topp, men det tror jag de flesta i min omgivning redan märkt. Jag är nog annars (för det mesta) jävligt bra på att dölja det..
Jag som har "väderhuvudvärk" (dvs. påverkas av vädret, ifall det ska regna/åska så får jag förbaskat ont i knoppen) har inte märkt av huvudet alls idag - för all del inte i går heller (då det också började regna). Antingen har det inte varit så kraftiga kall- och varmfronter som har krockat eller så har jag förlorat min "talang" som väderguru. Känns ju lite tråkigt, och samtidigt skönt eftersom jag då slipper min huvudvärk.
Ja. Annars så har jag lika mycket plugg som förr, och deadline datumen hopar sig framför mig som en massiv bergvägg men inte fan går det bättre för det. Snarare så skjuter jag på det ännu mer. Har kört fast och orkar verkligen inte att ta mig loss. Försöker mest att överleva tills sommarlovet nu. Jag längar efter sol, pengar och ledighet samt lite tid så att man har chansen att ladda batterierna. Jag är inte riktigt på topp, men det tror jag de flesta i min omgivning redan märkt. Jag är nog annars (för det mesta) jävligt bra på att dölja det..
An endless time
Mindre positiv energi idag än vanligt - beror på regnet. Har haft friluftsdag tillsammans med skolan. Suttit på en brygga i solskenet och därefter in i skogen, på en filt inunder ett paraply i regnet för att grilla korv med tre fina tjejer. Sen hem till Madde för att käka haloumi och kolla på Fredagen den 13. Vällingby och infomöte inför konfaresan i sommar.
Så varför räcker inte energin till? Varför känner jag mig ledsen? Och omotiverad? När jag har jättefina människor omkring mig som bryr sig. Varför finns det ingen hunger? Och varför har jag slutat att bry mig?
Varför är ett jävligt bra ord. Men jag är trött på att aldrig har svaret till frågan "varför?".
Så varför räcker inte energin till? Varför känner jag mig ledsen? Och omotiverad? När jag har jättefina människor omkring mig som bryr sig. Varför finns det ingen hunger? Och varför har jag slutat att bry mig?
Varför är ett jävligt bra ord. Men jag är trött på att aldrig har svaret till frågan "varför?".
Problemet med mig är väl att jag inte vill vara som du.
När jag var liten, då var jag väldigt blyg. Och tyst. Jag sa inte så mycket, satt mest och iaktog min omvärld samt människorna som förekom i den. Papi fick alltid följa med mig på olika kalas, mamma fick ringa alla de där jobbiga samtalen som handlade om att jag "tyvärr var lite dålig idag och inte alls kan umgås, nej - det är synd. Tack och hej!". När jag började på sexårs fick jag en bästis, Anna. Det tog mig typ 3 år innan jag vågade mig hem till henne - 3 hela jävla år.
Problemet med att var liten och blyg är att man missar en massa saker i livet. Roliga saker. Som hemma hos Anna, där var det bara bäst. Efter första gången jag lyckats att ta mig hem till henne så var vi bara hos henne. Stojade runt och hade det lattjo lajbans! Saker (förmodligen också en vänskap) som jag hade missat om jag inte tagit lite mod till mig.
För jag var hämmad som barn. Rädd för det mesta, speciellt stora pappor. Att min egen farsa bullrar som ett åskväder helt själv (och att det flesta pappor till mina vänner inte är hälften så skräckinjagande som min) gjorde mig ändå inte tillräckligt tuff. Jag var också rädd för att räcka upp handen, öppna munnen och svara på frågor - även om jag visste att jag kunde svaret. Hellre satt jag och höll käften än öppnade den och framstod som ett pucko. Jag sa också väldigt sällan emot folk. Samma här, hellre sa jag ingenting då. För jag vågade inte gå emot strömmen.
Men så hände det någonting någonstans mitt i livet, under det sjunde skolåret. Jag blev trampad på. Hoppad på. Totalt mosad av ett gäng grabbar. Nästan så till den grad mos att jag nästan inte tog mig upp. Först då öppnade jag käften. Först då tog jag till ordets makt och bestämde mig för att krossa de små kräken. Inte på samma sätt som det krossade mig, nej. Jag satte dit dem för all skit de pysslat med - eldningar, påtändningar, mobbing.
Nu är jag allas bitch. Bruden som aldrig håller käften. Bruden som alltid har en egen vilja. Bruden som alltid säger ifrån. Bruden som ingen någonsin mer får sätta sig på.
Numera tycker alla att jag är en av de jobbigaste. Men då får jag fan i mig vara det också. För om jag väljer att ha matätartävling med grabbarna eller att sjunga högt så ska folk skita i det. Om jag skrattar högt på olämpliga ställen är det mitt problem. Om jag väljer att sitta på golvet istället för på stolen och att dansa istället för att gå så ska folk skita i det. Om jag väljer att öppna munnen för att högt och ljudligt deklarera min åsikt ska folk skita i det. I Sverige råder yttrandefrihet. Om ni struntar i att använda den möjligheten har inte jag med att göra, men ni har ingen som helst rätt att stoppa mig från att använda den.
Problemet med att var liten och blyg är att man missar en massa saker i livet. Roliga saker. Som hemma hos Anna, där var det bara bäst. Efter första gången jag lyckats att ta mig hem till henne så var vi bara hos henne. Stojade runt och hade det lattjo lajbans! Saker (förmodligen också en vänskap) som jag hade missat om jag inte tagit lite mod till mig.
För jag var hämmad som barn. Rädd för det mesta, speciellt stora pappor. Att min egen farsa bullrar som ett åskväder helt själv (och att det flesta pappor till mina vänner inte är hälften så skräckinjagande som min) gjorde mig ändå inte tillräckligt tuff. Jag var också rädd för att räcka upp handen, öppna munnen och svara på frågor - även om jag visste att jag kunde svaret. Hellre satt jag och höll käften än öppnade den och framstod som ett pucko. Jag sa också väldigt sällan emot folk. Samma här, hellre sa jag ingenting då. För jag vågade inte gå emot strömmen.
Men så hände det någonting någonstans mitt i livet, under det sjunde skolåret. Jag blev trampad på. Hoppad på. Totalt mosad av ett gäng grabbar. Nästan så till den grad mos att jag nästan inte tog mig upp. Först då öppnade jag käften. Först då tog jag till ordets makt och bestämde mig för att krossa de små kräken. Inte på samma sätt som det krossade mig, nej. Jag satte dit dem för all skit de pysslat med - eldningar, påtändningar, mobbing.
Nu är jag allas bitch. Bruden som aldrig håller käften. Bruden som alltid har en egen vilja. Bruden som alltid säger ifrån. Bruden som ingen någonsin mer får sätta sig på.
Numera tycker alla att jag är en av de jobbigaste. Men då får jag fan i mig vara det också. För om jag väljer att ha matätartävling med grabbarna eller att sjunga högt så ska folk skita i det. Om jag skrattar högt på olämpliga ställen är det mitt problem. Om jag väljer att sitta på golvet istället för på stolen och att dansa istället för att gå så ska folk skita i det. Om jag väljer att öppna munnen för att högt och ljudligt deklarera min åsikt ska folk skita i det. I Sverige råder yttrandefrihet. Om ni struntar i att använda den möjligheten har inte jag med att göra, men ni har ingen som helst rätt att stoppa mig från att använda den.
And it is like "here we go again"
Jag blir bara så himla trött av skolan. Jag har 15 skoldagar kvar, och har hur mycket saker som helst som ska göras. Vetenskaplig uppsats + power point i historia A/kultur- och idéhistoria. 3 nationella prov. Läst ut en bok i svenska. Skriva examination i samhällskunskap A. Skriva en musikanalys. Dansprov.
Så nu är jag stressad. Mest för min vetenskapliga uppsats (och power point). Har ont i magen och vet inte riktigt hur jag ska få ihop det. Jag lyckas liksom inte finna lugnet inom mig, eller motivationen till att skriva klart den. Jag vet att jag skulle må så himla bra av att bara skriva klart den i helgen, men jag vet också att det kommer sluta med att jag skriver de sista meningarna dagen innan redovisning.
Jag mår verkligen jättedåligt av stress - äter sämre, sover sämre, blir elakare som människa. Mindre mänsklig helt enkelt. Men jag vet också att jag inte gör mitt arbete om det inte är under stress. För jag är en människa som arbetar bäst under stress. Jag behöver den där tidsinställda bomben som kör sitt "countdown" för att få saker och ting gjorda. Jag vet, jag säger emot mig själv.
Så nu är jag stressad. Mest för min vetenskapliga uppsats (och power point). Har ont i magen och vet inte riktigt hur jag ska få ihop det. Jag lyckas liksom inte finna lugnet inom mig, eller motivationen till att skriva klart den. Jag vet att jag skulle må så himla bra av att bara skriva klart den i helgen, men jag vet också att det kommer sluta med att jag skriver de sista meningarna dagen innan redovisning.
Jag mår verkligen jättedåligt av stress - äter sämre, sover sämre, blir elakare som människa. Mindre mänsklig helt enkelt. Men jag vet också att jag inte gör mitt arbete om det inte är under stress. För jag är en människa som arbetar bäst under stress. Jag behöver den där tidsinställda bomben som kör sitt "countdown" för att få saker och ting gjorda. Jag vet, jag säger emot mig själv.
Vem är jag?
Linnéa Cardestam heter jag. Jag är 17 år, bor i Bromma tillsammans med min familj och pojkvän. Pluggar samhällsvetenskapliga linjen inriktning kultur på Norra Real. På fritiden brukar jag plugga, dansa, fika och umgås med människor jag tycker om. För mig är ärlighet en viktigt egenskap hos människor.
Jag har alltid älskat att skriva: anteckningar, dagböcker, texter, på internet, till andra människor, i skolan etc. Det är väl en huvudanledning till varför jag bloggar, för att jag gillar att sätta ord på mina tankar. Men också för att ge mig själv utlopp och för att minnas saker. Så jag tänkte med denna blogg verkligen ge er en inblick i mitt huvud. Och jag tänkte inte spara på krutet, utan jag tänkte ge er allt. Här har ni det - svart på vitt - mitt liv.
Jag har alltid älskat att skriva: anteckningar, dagböcker, texter, på internet, till andra människor, i skolan etc. Det är väl en huvudanledning till varför jag bloggar, för att jag gillar att sätta ord på mina tankar. Men också för att ge mig själv utlopp och för att minnas saker. Så jag tänkte med denna blogg verkligen ge er en inblick i mitt huvud. Och jag tänkte inte spara på krutet, utan jag tänkte ge er allt. Här har ni det - svart på vitt - mitt liv.
